Nålbindning - är en textil teknik som i sin enklaste form är mycket gammal – troligen flera tusen år. Det enda redskap som behövs är en nål och så en tråd - förståss.
Tekniken har alltid lärts ut direkt från människa till människa – ända fram till 1960-talet. Historien om hur jag lärde mig nålbinda är ett tydligt exempel på det.
Hösten 1961 började jag på Seminariet för Husligutbildning i Stockholm, en 3-årig högskoleutbildning för textillärare med speciell inriktning på vävning, jag var 19 år.
Den hösten fick jag min första specialuppgift, jag skulle göra en beskrivning på hur man nålband vantar. Ingen av lärarna på seminariet visste hur det gick till. Anledningen till att uppgiften skulle göras var att någon på tidningen Husmodern hade ringt till Seminariet och frågat hur man ”sydde vantar”. Det var en läsare som skrivit till deras frågespalt och frågat hur man gjorde ”nålvantar”.
Ingen visste, jag fick uppgiften att ta reda på det.
Min lärare utökade uppgiften, jag skulle särskilt studera och beskriva hur den så kallade Åselevanten som fanns på Historiska museet var gjord.
Åslevanten räknades då som en av de äldsta hela bevarade arkeologiska textila föremålen i Sverige.
Min far var stadsbibliotekarie, jag var van vid att så snart jag ville veta något särskilt fråga jag pappa. Han visste var man kunde hitta olika uppgiften, allt gick att slå upp i något någon bok, - så var jag uppfostrad.
Vi hittade en uppsats om Åsele vanten i Fataburen 1934. Men den förklaringen på hur vanten var sydd fick jag inte att fungerade. Senare förstod jag att metodiken var fel, resultatet var rätt men vägen dit var mycket omständlig, en ren skrivbordsprodukt.
Vi hittade även Margareta Halad stora bok ”Olddanske tekstilier”, men även den beskrivningen på Åselevanten var teoretisk. Hennes teckningar visar hur trådarna ligger men ingenting om HUR man gjorde.
Jag gick till museet. Jag fick studera den gamla vanten noga. Men jag förstod ändå inte hur den var gjord.
Nu blev jag bekymrad, skulle jag misslyckas med min första stora uppgift!
Allt fanns alltså inte nertecknat i böcker – vad gör man då?
Nu ryckte min mamma in, hon var föreståndare för all skolmåltids verksamhet i Karlskoga. Det fanns många skolor ute på landsbygden. Hon fråga många av kvinnorna som arbetade åt henne och en dag fick hon napp.
Britta Karlsson som bodde i skogstrakterna norr om Karlskoga kunde ”sy vantar”. Vi åkte dit och hälsa på.
Hon tog sig tid att visa mig hur hon sydde vantar. Jag blev mycket intresserad fast jag direkt såg att den sortens vantar hon sydde inte alls såg likadana ut som Åselevanten men att de var tekniskt besläktade.
Hon visade mig också några finesser som jag inte stött på senare.
När vi skulle åka hem frågade jag henne hur hon lärt sig allt detta – hon svarade: det har min mormor lärt mig.
Plötsligt förstod jag, - mormor, mormor, mormor och mormor i flera tusen år och det fanns inte beskrivet i någon bok!
Det blev en stor aha-upplevelse för mig.
Kvinnor hade lärt sina barn och barnbarn i generation efter generation. De har suttit tätt samman, sett på varandras händer, hur tråden och nålen arbetat.
De har diskuterat resultatet, mormor har förklarat varför tråden skall vara spunnen på just det sättet till denna teknik – kanske har hon inte ens behövt förklara, de har förstått varandra ändå.
Deras kunskaper och erfarenheter har haft samma grund.
Jag kände plötsligt en sorts ansvar, en skyldighet att lära mig och att lära andra.
Nålbindning är en teknik som kan vara svår att lära sig från en bok – det är betydligt lättare att lära sig tekniken när man sitter bredvid sin ”lärare”.
Jag tror att det beror på att tekniken skiljer sig helt från stickning och virkning som vi är vana vid. Det finns ingen liknande teknik som vi kan relatera till. Om stickning fanns vid den tiden vet vi inte. Virkning verkar inte ha kommit till Skandinavien förrän på 16 -1700 talen.
Åselevanten är sydd i en mer komplicerat teknik än de nålbindningsvariationer som sytts under de senare århundradena. Det betyder att den måste ha utvecklats många århundraden tidigare – tanken hissnade.
Nu efter många års textilstudier ser jag hur starkt denna upplevelse präglat mig. Jag har under alla år arbetat med ursprungliga textila tekniker och deras kulturhistoriska sammanhang. Jag har letat efter de små detaljer som gör en teknik fulländad. Jag har letat i många länder efter så kallat ursprungliga kunskaper som funnits kvar i vardagen.
Numer har jag också sett hur otroligt snabbt de äldre kvinnornas kunskap försvinner. De själva tycker att de börjar bli för gamla och deras döttrar och andra yngre kvinnorna vill inte lära sig och håller inte på traditionerna. De yngre ser det textila arbetet som något gammalt och föråldrat. Samma fenomen som vi upplevde på 1930 och 50-talen.
Om nålbindning skall finnas kvar till kommande generationer är det vårt ansvar.
Nålbindning är ett sätt att sy med nål och tråd - men utan något underlag.
Man kan jämför det med att sy langettstygn i rader där de olika varven sys i varandra. Tråden bildar en ögla, sedan får nålen med tråden gå genom olika antal öglor och dras rakt genom alla de öglorna. Det innebär att nålbindning inte går att repa upp - som stickning och virkning.
Det finns en hel del arkiologiska fynd av nålbundna vantar, de är alla medeltida.
Nålbindning med ullgarn så som vi känner igen det har förekommit i större delen av Skandinavien och Ryssland. Nålbindning som enkel langett i nätliknade föremål finns i många andra kulturer i olika delar av världen. Här i Sverige har nålbindning eller sömmande vantar som det kallas på vissa håll, levt kvar till våra dagar främst i skogstrakter både i norr och söder.
Det finns en mängd lokala variationer på nålbindning. Det är inte så konstigt eftersom de tekniska variationsmöjligheterna är väldigt många - så också sätten att utföra själva sömnaden.
